Man försöker hålla en god min för att han inte ska märka något men fruktar ändå att han ska känna att man nästan har svettpärlor efter ryggen för att man är så nervös när han ska omfamna en och ge en kyss.

 

Man förstår inte att man kanske borde tänka framåt och på vad som egentligen kan ske när man killar han på armen fram till små timmarna på natten, man bryr sig inte man vill bara vara där och då. Det är bara stunden man aldrig vill ska ta slut. För att han luktar så otroligt gott att man kan tänka sig att vakna upp till den doften varje morgon. Tills den dagen då man förstår att han bara är ens där och då och inte kommer bli ens nu. Det är så oerhört vackert men sorgligt på samma gång.