Under den extremt långa bilresan ner till Brevens bruk satt jag klistrad med Michaela Forni's bok "Om att älska i handen" och den är så fantastisk från sida till sida. Man får läsa mängder med så otroligt vackra romantiska stunder men även i några riktigt hjärtekrossande ögonblick. Jag riktigt spar på boken, tänker att jag inte ska läsa ut hela nu utan spara på den lite. 

 

Jag börjar självklart fundera på livet emellan raderna. Jag har alltid varit en gnutta svag för kärlek i form av film och text eller musik bland annat. Tänkt ett flertal gånger "kan det där hända på riktigt eller en själv?", kanske lite naivt att tro tänker det flesta då det är på film och finns skrivet i manus. Men jag vill vara naiv och tro att saker som sker på film kan lika gärna vara verklighet. Jag har alltid varit naiv när det kommer till kärlek ibland för naiv att det gjort mig illa. Men samtidigt så har man alltid en lärdom med sig från de där hjärtskärande stunderna och tårarna som runnit. Som av de stunderna man blundat, haft ett stort leende på läpparna och tänkt "det här händer inte på riktigt". Även om det precis är vad som just har hänt. 

Det har nog sina för och nackdelar som med allt, både att vara naiv el att tro på oförväntad riktig kärlek. vågskålarna väger nog upp varandra rätt bra. Men jag tänker fortsätta vara naiv och låta mig va på rosamoln mellan raderna i såna här böcker och alltid tro på det faktiskt kan ske på riktigt.